Vänner och Bekanta...

Nej! Det har inte kommit någon bebis...

Ja! Det är ödets ironi...

Jag minns när jag gick i vinterskogen och hoppades, hoppades att det skulle växa en litet barn i min mage. Jag lovade mig själv att denna graviditet, min sista, skulle jag njuta fullt ut.

Till skillnad mot min andra då jag knappt han känna efter då mit första barn fortfarande var bebis.

Jag skulle omfamna illamåendet och njuta tröttheten!

För längre än så har inte mina tidigare listor på gravidkrämpor varit...

När jag var i vecka 30 ville han komma förtidigt. Bara han stannar till vecka 37 tänkte jag, sen får det gärna vara nog.

Han stannade till vecka 37... 38... 39... 40... *suck*

Jag lärde mig aldrig att njuta tröttheten och min lista över gravidkrämpor är idag lång!

Ändå är jag tacksam över att han växer och tar den tid han behöver...

Jag är tacksam och bitter om vart annat.