Det här är inlägget jag hade velat läsa för ett år sedan.
Eftersom jag satt och sökte efter liknande historier då så tänker jag att det säkert kommer att sitta någon som jag och söka efter liknande inlägg i framtiden, så därför skriver jag det idag...
Vår minsta föddes med något som kallas för omogen magmun vilket innebär att magmunnen inte riktigt håller tätt och barnet kräks lätt, mycket och ofta.
För oss var det viktigt att ge bröstmjölk och inget annat första tiden. För de som det inte är lika viktigt så finns det andra vägar att gå, men jag kan inte dessa så bra, utan har bara denna erfarenhet.
Första halvåret bar vi honom upprätt efter han ätit, han fick gärna sova i sjal eller halvsittande en stund tills det inte längre var risk att han skulle kräkas upp allt. Jag försökte att amma ofta och inte så mycket åt gången, och inte byta bröst varje gång.
Eftersom han ökade i vikt och kissade minst 5-6 gånger per dygn så kände vi att vi gjorde rätt och fortsatte bära vårt barn som ett krus med vatten...
Problemet visade sin på allvar när vi skulle börja med smakportioner. Efter en tesked kom allt upp igen. Vi fortsatte med att amma och tänkte att om det är något som är omoget så kommer det så småningom att mogna.
Jag visste att det inte ansågs vara ett medicinskt problem för än barnet passerat ett år. Vi har tilltro till bröstmjölk som näringsämne, att evolutionen har ett större kunnande än barnmatsindustrin och ammade ofta och låta det ta tid. Vi gav smakportioner ungefär en gång i veckan. Eftersom han ändå kräktes så ofta tyckte vi det var onödigt att han skulle kräkas ännu mer.
Når han fyllde 1 år helammades han fortfarande även om det hade blivit lite bättre. Han kräktes fortfarande efter smakportioner men i mindre mängder och han hann äta lite mer innan det kom upp igen. Ibland klarade han till och med några teskedar utan att kräkas.
Om problemet kvarstår när barnen fyller ett år görs en utredning för att ta reda på om det är något annat fel än bara en omogen magmun. Men eftersom det hade blivit lite bättre så var vi säkra på att det var något som skulle växa bort och ville inte att vårt barn skulle behöva gå igenom en jobbig utredning där han skulle undersökas inifrån och ut.
På BVC förklarade jag att det förbättrats, att jag ammade varje timme och att han följde sin kurva trots en släng av magsjukevirus veckorna innan besöket.
Jag såg hur läkaren valde sina ord för att inte trampa fel i det emotionella minfält som amning kan utgöra och frågade om det var ett problem för mig att amma så ofta som varje timme.
Problem, det var ju det som var lösningen!
Hon höll med om att det bästa för honom var att avvakta med utredningen. Vi fick ett halvår på oss att invänta magmunnens mognad, och det räckte. Idag äter han som vanligt.
När jag satt här för ett år sedan så hade jag velat läsa just detta att det kan ta tid, men har man tiden och vill ha en naturlig lösning som inte inkluderar manipulerade tillsatser så är det här en väg att gå. Jag förstår att det inte lösningen för alla, men det är ett alternativ!
Inlägg
