Jag behövde inte vänta så länge, och när han väl var på väg så gick det fort! Det tog en timme...
Varav första tjugo minuterna inte kändes mer än sammandragningarna jag haft under graviditeten, de var bara väldigt regelbundna. När det väl började kännas som värkar var de effektiva och mellan dem kändes det ingenting, de är de bästa av värkar : )
De började fort komma väldigt tätt och mot slutet var det inga mellanrum mellan värkarna. Jag sket fullständigt i lustgasens negativa effekter på miljön just då. Tyvärr fick jag inte till andningen i masken utan tryckte den istället mot pannan. Det hjälpte att koncentrera sig på den istället för smärtan. Den och min mans hårdhänta massage i ryggslutet.
Under första krystningen kände jag hans mjuka, varma huvud glida ut mot min hand. Min man ringde på klockan och en barnmorska hjälpte mig att ta emot resten av honom och att ta emot honom i min famn.
Han är till utseendet en blandning mellan sina bröder, lite kortare och lite tyngre än dem. Till humöret är han väldigt lik min äldre, nöjd, lugn och tålmodig.
Storebröderna förälskade sig i honom på en gång, till och med femåringen som in i det sista deklarerade att han inte ville ha någon bebis. Men han trodde att bebisen skulle skrika hela tiden (kan han verkligen komma ihåg fyraringens första kolikperiod fast han bara var ett och ett halvt?)
"Tur att vi fick just den här bebisen", säger han, "Jag trodde den skulle skrika mer.."
"Ja och jag trodde den skulle se ut som Pappa!", säger Fyraåringen allvarligt... (??!)
Bild; VirkUllis
Inlägg
