Mina kompisar som har flickor har flera gånger reflekterat över hur konstigt det är att deras små barn väljer klänningar och hårspännen. Speciellt när en del av mina vänner medvetet tänkt på att inte förstärka det som förknippas med en speciell könstillhörighet.
Min treåring har börjat använda hårspännen. När vi var hos farmor hittade han hennes samling och julhelgen blev ett evigt borttappande av och sökande efter dessa små hårprydnader.
På julafton kommenterade alla hur fin han var och jag var så glad att ingen sa att man inte kan ha hårspännen när man är pojke. Speciellt eftersom det här är en liten kille som ofta funderar kring könsroller och varför inte han kan föda barn - för han ska ju bli en pojkmamma!
Men när vi under mellandagarna skulle åka till ett Lekland så var det väldigt viktigt att han skulle smycka sig med dessa spännen för att barnen skulle tycka att han var fin...
Då blev det plötsligt ganska sorgligt om det är i små plastgrejer känslan av att vara fin ligger...
Jag kommer aldrig mer berömma något barn för fina kläder, hårspännen eller smycken. Och jag ska göra det bästa för att säga något så att barnet förstår att det är barnet i sig som är fint.
I alla fall var det tur att hårspännena fastnade och blev kvar i mössan för väl på Leklandet lyckades min lilla falla med pannan före, typiskt nog på den lilla bit golv som inte var täckt med plast och få en jättebula, som några dagar senare hade runnit ner och bildat två blåtiror på vardera sida om näsan.
Min treåring står på nytt och speglar sig och säger; Men titta vad fin jag är! Jag är ju som blå! Åh, så fin - precis som en tiger...!
Bild; Matti Sedholm
Inlägg
