fredagen den 9:e januari 2009

En Aha-upplevelse...



Mina kompisar som har flickor har flera gånger reflekterat över hur konstigt det är att deras små barn väljer klänningar och hårspännen. Speciellt när en del av mina vänner medvetet tänkt på att inte förstärka det som förknippas med en speciell könstillhörighet.
Min treåring har börjat använda hårspännen. När vi var hos farmor hittade han hennes samling och julhelgen blev ett evigt borttappande av och sökande efter dessa små hårprydnader.
På julafton kommenterade alla hur fin han var och jag var så glad att ingen sa att man inte kan ha hårspännen när man är pojke. Speciellt eftersom det här är en liten kille som ofta funderar kring könsroller och varför inte han kan föda barn - för han ska ju bli en pojkmamma!
Men när vi under mellandagarna skulle åka till ett Lekland så var det väldigt viktigt att han skulle smycka sig med dessa spännen för att barnen skulle tycka att han var fin...
Då blev det plötsligt ganska sorgligt om det är i små plastgrejer känslan av att vara fin ligger...
Jag kommer aldrig mer berömma något barn för fina kläder, hårspännen eller smycken. Och jag ska göra det bästa för att säga något så att barnet förstår att det är barnet i sig som är fint.
I alla fall var det tur att hårspännena fastnade och blev kvar i mössan för väl på Leklandet lyckades min lilla falla med pannan före, typiskt nog på den lilla bit golv som inte var täckt med plast och få en jättebula, som några dagar senare hade runnit ner och bildat två blåtiror på vardera sida om näsan.
Min treåring står på nytt och speglar sig och säger; Men titta vad fin jag är! Jag är ju som blå! Åh, så fin - precis som en tiger...!

7 kommentarer:

  1. Haha, vilken gullig historia. Jag tror också att så långt det går är viktigt att framhäva personliga kvalitéer framför utseendemässiga när man pratar med barn. Det kan även i viss mån gälla vuxna. Det är väldigt enkelt att bli utseendefixerad!

    SvaraRadera
  2. Mycket tänkvärt!

    Lilla söta blå tigern! *smälter*

    SvaraRadera
  3. Så jag känner igen min stora pojke snart 11 år i det du skriver. När han var liten älskade han allt flickigt för han tyckte det var sååå fint. Jag lät honom hållas för hur kan man förneka en individ något bara för han är pojke, när de flesta flickor pådyvlas glim och glam ibland utan att de ens frågar om det. I dag är han en mycket konstnärlig och spännande personlighet. Han hade intresse för detaljer redan som liten, vackra sådana. Jag var sådär jobbigt medveten med mina flickor så de fick aldrig något flickigt alls, tills storebror fick och då blev det mer balanserat och yngsta tjejen gillar inget tjejigt alls. Det är vi vuxna som måste kategorisera allt hela tiden. Allt finns och man gillar det man gillar.

    SvaraRadera
  4. mmm tänkvärt. Har nu två tonårsbarn ett av varje kön. Vi har försökt att uppfostra könsneutralt samt vara väldigt tydliga i vår ståndpunkt när det har varit issues angående ämnet. Tyvärr så är eller har inte varit så redo för detta och vi har fått jobba imotvind. Vi har inte nåt hela vägen fram än... det kommer fortfarande kommnetarer och åsikter från båda barnen som är genusladdade... ja ja men inte ska man väl ge sig!

    SvaraRadera
  5. Åh, det är så svårt. Man ser ju glädjen när de klär ut sig och hänger på sig halsband och annat. Det är klart man vill säga "vad fin du är" de har ju ansträngt sig. Men dilemmat är ju det där; att de ska veta att de är precis lika fina utan allt krims krams. På något sätt måste det gå att kombinera. Men jag har försökt påminna mig att säga precis som det är " du är alltid fin vad du än har på dig!" Hoppas det går fram.

    SvaraRadera
  6. Gullevännen, vad söt han är!

    SvaraRadera
  7. Vad roligt med så många kommentarer!

    Annie; Du har helt klart en poäng där som jag göra mitt bästa för att komma ihåg att tänka på, att inte glömma bort hur jag talar med vuxna heller...

    Marie Frost; Det kändes så skönt att han såg sig som en tiger - då fanns det iallafall lite oförstört kvar : )

    Malvalin; Det har kännts viktigt för oss också; att se individerna, inte bara att de är pojkar...

    Utsidan; Jag kan tänka mig att könstillhörighet blir viktigare för barnen i vissa åldrar. Då kanske man få se sig som en motpol, så att barnen ser att det finns alternativ iallafall..?

    Hippiehäxan; Det är jättesvårt. Ibland har de kommit stolta och visat upp något och jag har dröjt med min respons bara för att jag inte kommit på något bra att säga. Och om jag verkar osäker så blir de ju negativt vad än jag säger. Ibland säger jag ; Har du tagit på det där alldeles själv? Våra barn vill ha hjälp med allting, så jag tänker att det kan få dem att se det roliga i att ta på sig kläderna också... Men jag tror det kan vara bra att variera sig så att de inte kopplar det till en egenskap endast.
    Spännande, kul att höra hur andra har tänkt eller vet vad man ska säga...

    Felicia; Är det Du som jag känner eller är det någon annan felicia? Hur som helst är det kul att du tittade in!

    SvaraRadera