Min Dagmammas far var Fakir och följden av det...

Bild; Mor Atte

Jag växte upp i skarven mellan 70- och 80-talet. Jag hade kort hår och lappade jeans med schablontryckta fåglar. Min första dag i skolan hade jag jeansoverall med handmålade blommor. Under hela min uppväxt broderade min mamma på en väst översållad av färglada buketter. 

Den blev aldrig klar, men hennes blommor prydde det mesta i vårt hem, målade med hobbylack eller inbrända i trä med morfars brännpenna. 

Det köptes inte mycket nytt. Men allt ärvt eller gammalt - förnyades.

Efter skolan gick jag och F i snöslask, regn och solsken till vår Dagmamma där vi möttes med Limpsmörgåsar med ost och varm choklad. Oberoende av väder minns jag vägen dit med värme. 

Min vän berättade om vindsvåningar, söta katter och om ett lesbiskt par som bar herrparfym. Hon berättade om Skåne; En del av Sverige men samtidigt för mig, ett eget land där det alltid var vår och vitsipporna blommade.

Min fantasi fyllde i med de mest fantastiska bilder för mitt inre kunde jag se staden Lund med vitputsade höga hus och snirklade spiraltrappor. Staden där alla var konstnärer och min väns pappa tog fantastiska bilder som han fyllde sin stora, ljusa lägenhet. En lägenhet så stor som rummen i ett slott.

Så gick vi till vår Dagmamma som antagligen var världens bästa. 

Vi byggde med lego och sydde dockor. Min dagmamma sydde om ett par jeans så de passade min Monchichi. Det var tur för egentligen var jag nog lite för gammal för att leka med den, men en Monchichi i jeans är på något vis lite vuxnare än en utan...

Symaskinen minns jag som ständigt närvarande och jag var inte gammal när jag fick sy själv, fast jag inte riktigt kunde. Det är en känsla som jag har kvar; att jag kan! 

Är det något jag vill ge till mina barn så är det känslan av att de kan, kan de inte så beror det bara på att de inte har lärt sig ännu och allting kan man lära sig.

 Allting var enkelt, ingenting var omöjligt.

Förutom när min vän en vinter fastnade i en av de många snögångar i den enorma snöhögen på gården. 

På något sätt kom hon loss och vi blev vuxna. 

Vår Dagmamma är inte längre Dagmamma men hon syr fortfarande och har haft utställning och jag läser det hon har skrivit om sig själv och tänker att lite av det där fick jag med mig.

Och hoppas föra vidare...